Jag är med största säkerhet inte först på bollen här i bloggosfären att uppmärksamma den här vitaminkicken till lägenhet. Blir så lycklig av något så banalt som lite färg. Är så galet trött på all inredning som bygger på vitt, vitt, vitt- kryddat med lite (hör och häpna) s v a r t. Nej, tacka vet jag de som målar balkongdörrarna gröna och matchar upp med röda fåtöljer. Blir så glad. Bilder via min oas i vardagen.
En mästerman har gjort det igen. Och som jag drabbas. Musik som får mig att hålla käften och bara lyssna. Håkans mästerliga poetiska är definitionen på musik som känns mellan navel och halsgrop. Träffar rakt i hjärtat på Emma 17 år, på Emma 27 år och på Emma 30 år. Jag kan inte fatta att det är 13 år sedan som jag och Sofie bokstavligen ramlade runt på Kulturhuset i kära Jkpg till tonerna av Ramlar. Har varit fast i en musikkärlekssaga sedan dess.
Och i sommar ska jag och M äntligen se honom tillsammans. Längtar. För att uttrycka mig milt.
Det var ett litet tag sen nu. Mitt 30-årskalas. Och jag har helt glömt bort att dela med mig av kanske det viktigaste av allt; de bedårande bakverken som det bjöds på, på min tjugotionde födelsedag. Here we go, håll till godo!
Och framförallt, tack, allra käraste syster. Ett måste du veta. Jag blev överväldigad av att du hade lagt ner så mycket själ i tårtor, macarons och kakor formade som eiffeltorn och änglar. Ja, ni ser ju själva. Konst(bak)verk signerade min kära Ys. (Nej, hon har ingen som helst konditorutbildning, och ja, hon är en naturbegåvning ut i fingerspetsarna).
(Och ja, det var barn på kalaset så jag kunde med gott samvete ha ballonger).
Vackrast inredda hemmet på Hemnet den här veckan måste vara den här 60-talslägenheten på Söder. Jag är framförallt såld på stolarna i köket. Det kan vara en kopia, men nog ser det ut att vara några exemplar av världens mest sålda stol. Thonet. Makalös design från 1859. (Mina favoriter är dock den här och den här.) En dag ska jag minsann ha några av dessa finingar hemma.
Barcelona. Fina, vackra, trånga, myllrande stad. Jag och M tillbringade påskhelgen i katalanska tecken. Och som vi tillät oss njuta. Av staden, av tapas, av trevligt folk och av en och annan öl. Och framförallt av sol.
En pärla föll oss lite extra i smaken. Ocaña vid la Plaça Reial. Och det var inte bara för de goda drinkarnas skull. Lokalerna var ett mindre himmelrike för en inredningsfrälst.
Jag hade lätt kunnat skriva en uppsats om Barcelona (men vem sjutton skulle läsa den?). Jag låter istället några bilder addera lite av känslan av den perfekta staden.
