Som ni vet så dansar jag balett en gång i veckan. Undrar just hur många veckor det tar för mig att uppnå det här? Syftar främst på de välsvarvade benen.
Explosiva muskelkrafter, finlemmat med gracila rörelser. Otrolig uthållighet. De små detaljerna i kroppshållningen. I wish. Jag beskriver raka motsatsen till mina balettlektioner på Balettakademin som har dragit igång igen.
Yes, I confess. Jag vet att det inte är helt politiskt korrekt att sprida bilder på smala, vältränade människor (eller är det?) men jag behöver det för att peppa mig själv. Kan andra kan jag. Idag är det balett på schemat, delmål mot Målbild min kropp 2.0. Via.
Efter tre veckors förkylning var det återigen dags för en balettlektion. Tårna sträcks, rumpan kniper och endorfinerna rusar. Det värker. Det skakar. Det krampar.
Min måndagsaktivitet personifierar en dröm jag aldrig har lyckats skaka av mig; att en dag kunna resa mig upp i ett par tåspetsskor. Jag minns så väl när jag som liten knodd smög omkring i kostymförrådet på balettskolan jag gick på. De där enorma tyllkjolarna och blanka tåspetsskorna var hissnande vackra och ouppnåeliga.
Jag läste någonstans att balett är att sträva efter perfektion med ett instrument – kroppen. Som per definition inte är perfekt. Och det är där jag känner mig bekväm. Jag är im-perfekt. När jag och mina balettkompanjoner strutsar runt på balettakademin är det allt annat än perfekt. Och vi är allt annat än smala och slanka. Vi är ett gäng små flickor som inte lyckats skaka av oss drömmen om tåspetsskor.
Nyss hemkommen från en och en halvtimmeslång session balett. Som ni vet så får mina barndomsdrömmar kanaliseras genom ett par rosa balettskor varje måndag. När jag får sträcka armarna till tredje position och spetsa tårna i en utåtvriden rörelse, infinner sig ett lugn och ro, dit inga tråkiga nyheter når.
Nu ska jag slå mig ner i soffan och lägga benen i kors. Utan press och utan ursäkter.