Idag gick en kollega i pension. Efter 24 år på samma företag. Jag trodde mitt hjärta skulle gå sönder lite när hon plockade ner sin namnskylt. Det var det sista hon gjorde innan hon gick hem från jobbet. För sista gången. Hon skrattade och såg på mig med blanka ögon "jaha, nu börjar mitt tredje liv".
Det var så mycket med henne som var analogt. På ett väldigt positivt sätt. Hon satt inne på så ofantligt mycket. Vem ska vi nu fråga om allt som ingen annan tar sig tid att notera? Måste lära mig att inte ALLT kan googlas.
Underbara hem med sekelskifteskaraktär. Just sådan inspiration jag behöver. Jag vill verkligen återskapa den känslan i vårt hem som är byggt 1889. Men var hittar man egentligen stuckatur som för tankarna till den tiden?
Fredrik Backman är en riktig klartextvariant till krönikör. Älskar hur han skildrar det som alla tänker. Skrattar hela vägen till http://fredrik.cafe.se/.
Lånar en helt ljuvligt julig bild från Livet hemma. I år blir det nog inte så mycket julpynt hemma hos oss på Västmannagatan, eftersom vi ska hit. Så jag får nöja mig med att julpynta bloggen. Och det ska börjas i tid. Hur ser det ut hemma hos er när julen står för dörren?
Vanessa Brunos hem i Paris var på omslaget av ELLE Interiör för några år sedan. Jag har inte riktigt kunna släppa tanken på det här klockrena hemmet sedan dess. Franskt, feminimt, bohemiskt. Av en slump sprang på en norsk blogg, med ett inlägg från 2011, om detta fantastiska hem och jag känner bara 'tror-jag-dör-lite'.
Hilfigers väsk-kollektion som fotats av Drew Barrymore med råcoola Charlotte Gainsbourg som modell, är så #jagtrorjagdörlite- och #gemig-kompatibel. Dessutom gör de det för en bra sak.
Känns som om jag blir skallad i hjärtat. Citat Fredrick Backman från hans artikel om dagens alkoholism. Och det är så det känns att läsa hans artikel, så ta er en stund, och läs.
Det kan vara den mest nödvändiga artikel jag läst på väldigt, väldigt länge. Det hugger till någonstans mellan navel och halsgrop. Och detta på grund av den sjukdom som människor själva skapat- rakt av.
P.s. En enda liten invändning- det är tokigt att göra en jämförelse med Diabetes, typ 1. En kronisk sjukdom. Och de som har den, har aldrig handlat på ett sätt som gjort att de fått sjukdomen. Men, pratar vi den genetiska delen av de som lider av Alkoholism- någonstans, någongång, så var det de själva som satte flaskan till mun vid ”fel” tillfälle. Det kan ingen ta ifrån dem.
Inspiration till vårt framtida badrum. Hur går man då tillväga för att övertyga sin bättre hälft om att man vill ha ett badrum i sann Marie-Antoinette-anda? Någon som har några bra tips?
Ensam hemma i lägenheten ikväll så jag tar mig tid att gå igenom lite bilder från helgen, samtidigt som jag lyssnar till ett gammalt sommarprat med mina hustomtar Filip&Fredrik.
Idag hämtar jag inspiration från underbara DesignSponge, och en av deras SneakPeek. Så perfekt avvägt att det nästan är läskigt. Jag blir helt tagen av hem som dessa.
Det är vi som älskar de där med ett tilltalande yttre. De där med många intressanta, spännande sidor. Det är vi som gärna pratar om er och tipsar andra. Det är vi som gärna är med i slutna sällskap för att dela våra erfarenheter med andra.
Till alla småbarnsföräldrar. Och alla som någon gång varit. Jag förstår ärligt talat inte hur ni gör. När sover ni? Sover ni överhuvudtaget? När har ni tid för er själva? När har ni tid att överhuvudtaget tänka på er själva? Och med det som bakgrund, kanske den mest relevanta frågan; Hur orkar ni ens vara trevliga mot andra människor? Det är djupt imponerande och respektingivande.
Jag förstår ju att det antagligen finns något härligt, fint och alldeles, alldeles underbart som betyder mer än sömn och egentid. Helt enkelt den lilla detaljen att se en liten krabat växa upp och bli en alldeles egen liten individ.
Helgen har till största del spenderats med Helmer beban- trollungen-snubbisen Börjesson, som jag är extremt stolt över att vara Mosti till. Och det är när jag umgås med honom och hans storasyster Ella som jag förstår hur fantastiskt det är med barn, och hur otroligt starkt man kan känna för de där små krabaterna som stjäl ens egentid och sömn.
.. Dagar som dessa är du bara för trist. Och tristare ska du bli, innan du blir på bättre humör igen och visar dig från din allra bästa sida. Som är rätt förtjusande.
Jag och M funderar på hur vårt lilla kök ska piffas upp. Vi kommer börja med att sätta upp en, till min stora förtjusning, tapet från Svenskt Tenn. Fortsättning följer om vilken.
Vår kran har gått sönder, och funderar på den här från IKEA, vad tror ni? Tillsammans med en rejäl diskho tror jag att det kan bli nästan hur bra som helst.
Som ni förstår så är inte mitt syfte med bloggen att väcka världsopinion. Jag vill väcka sådant som är vackert och bedårande. Och då kommer man utsökt in på bröllop.
Bilden nedan tog jag till mina kära vänner i somras, inför deras stora dag.
Och det var de här finingarna som blev man och hustru;
Känner mig febrig ikväll. Umgås med ett rykande nytt nummer av ELLE, försöker ta in några modebudskap och väntar på att M ska laga klart Wienerschnitzel med pommes.
Min måndagsaktivitet personifierar en dröm jag aldrig har lyckats skaka av mig; att en dag kunna resa mig upp i ett par tåspetsskor. Jag minns så väl när jag som liten knodd smög omkring i kostymförrådet på balettskolan jag gick på. De där enorma tyllkjolarna och blanka tåspetsskorna var hissnande vackra och ouppnåeliga.
Jag läste någonstans att balett är att sträva efter perfektion med ett instrument – kroppen. Som per definition inte är perfekt. Och det är där jag känner mig bekväm. Jag är im-perfekt. När jag och mina balettkompanjoner strutsar runt på balettakademin är det allt annat än perfekt. Och vi är allt annat än smala och slanka. Vi är ett gäng små flickor som inte lyckats skaka av oss drömmen om tåspetsskor.
Landar i soffan för första gången den här helgen. Men, det har varit en helg fri från den traditionsenliga stressen. All tidspress och annat stressrelaterat har lugnt fått göra plats för mycket annat som är bra. Sådant man får öva på när man umgås med min älskade bror en hel helg.
Lånar ett litet citat från Mumindalen som symboliserar hur det känns nu när han och Jonas åkt hem igen; Kan sakna lugnet som bara finns inom Mumintrollet.
Frenetiskt uppdaterade jag Twitterflödet från dagens stora presskonferens. Pulsen ökade när klockan närmade sig 13.00. Min stora favorit var en av fyra favoriter. Hennes namn ska ha ropats högt i lokalen. Men som vanligt, så är det ju aldrig de förhandstippade som tar hem det.
Kära, underbara Alice Munro. Dina texter är så vackra att de känns under huden. Ända in till någonstans mellan navel och halsgrop. Din förmåga att skildra den lilla människan med stora öden är så vacker. Du sätter ord på sådant som alla tänker, men som ingen lyckats sätta ord på tidigare.
Jag preppar mina dagar fulla med nyttiga smoothies, mysiga serier, glada podcasts och gosiga filtar.
Och ändå kommer hösten.
Det är nog inte så mycket just hösten jag inte kan komma överens med, utan det faktum att mörkret tränger sig på. Hänsynslöst. Det är enkelt att applicera Karin Boye på skeenden i ens eget liv, just de här dagarna på året. De har en omvänd Det-gör-ont-när-knoppar-brister-aura. Det gör faktiskt även lite ont när löven faller. Och insikten om att det är många dagar kvar till dess att de där knopparna ska brista igen.
Så därför ska jag och M vältra oss i chips med dip och ett varsitt stort glas mjölk till det ikväll. Då känns det alltid lite bättre. Det, och en liten bild på en bulldog, får mig alltid på bättre humör.
Un petit de France. Det är något med fransk inredning. Avslappnat. Avvägt. Perfektion. In i minsta detalj. Jag tror att det är en känsla för stil man föds med. Och jag är gränslöst förlorad i att efterapa.
Nyss hemkommen från en och en halvtimmeslång session balett. Som ni vet så får mina barndomsdrömmar kanaliseras genom ett par rosa balettskor varje måndag. När jag får sträcka armarna till tredje position och spetsa tårna i en utåtvriden rörelse, infinner sig ett lugn och ro, dit inga tråkiga nyheter når.
Nu ska jag slå mig ner i soffan och lägga benen i kors. Utan press och utan ursäkter.
